00:24
Idag tror jag att jag insåg vilken min absolut största rädsla är. Ensamhet! Inte ensamhet som i "ingen har tid att umgås med mig idag. De jobbar eller har andra planer. Andra planer som inte involverar mig..."
Utan mer "Alla i min omgivning har försvunnit kroppsligt från denna jord, dess själar svävar nu ovanför molnen och dess ludd. Jag är änka/singel, barnlös och vännerna har också förlorats i livets förbluffande spel.."
Jag stod och tänkte på detta idag, jag tänker något så fruktansvärt mycket nu för tiden, när ett äldre par kom in på jobbet och handlade två förtjusande lyktor de en tid hade gått och förälskat sig i. De hade varandra, de hade någon. Jag har inte fyllt tjugo än; men har sådan panik inför så många saker. Jag vill inget hellre än att bara stanna tiden, trycka på spola tillbaka knappen och bara få börja om. Födas på nytt. Bli lilla Malin på x kilo och som är y lång, med rött spretigt hår, mammas lilla ängel.
Vad hände? Jag är nittion år och har förlorat mig själv till tankarnas värld. Analysens värld. Filosofins värld. Min värld. Min ensamma värld som jag längre inte vill finnas i, en bubbla jag vill ta mig ur. Jag känner mig stundtals apatisk. Apatisk, rädd och extremt extremt ensam. 
